I sometimes think of him as the younger brother I never had. Martin Wickström, who is exhibiting at Örebro Konsthall this summer, is born a few years later than me in …]]> An Echo from Folkhemmet

Stefan Nilsson, Nerikes Allehanda, June 2008

I sometimes think of him as the younger brother I never had. Martin Wickström, who is exhibiting at Örebro Konsthall this summer, is born a few years later than me in the 50s. Even deeper down in the middle of the folkhemska. We are both children of our time, a subject which has been discussed, by me among others, but it stands out all the more clearly in this time of greedy neoliberalism. The contrast between two social systems, two world views, two realities.

Maybe that is why there is a struggle to stay away from nostalgia, to entertain yet balance the melancholy, try to makes sense of the changes, or at least make them bearable. The hour of the wolves turns most of us into sacrificial lambs in one way or another. In neoliberalism there isn’t a place for all of us. The thought of folkhemmet is just the opposite. Martin Wickström, me and all the others born in the 50s as well as the early 60s, grew up in a time of strong ideologies, clear boundaries but also devastating breakdowns. Those are the rotting fruits the neoliberalists triumphantly show off in the face of the present, fully aware of the fact that the bankruptcy of those political systems helped to the fall of the Berlin Wall, and the events in 1989.

Why such a long introduction to an art exhibition? Maybe because to me, this is about recognition, about affinity, about him being a younger brother to my mind, a child of folkhemmet. All of this is present in his art. It’s what it is all about: the collapse of systems of thought, the crimes, the beautiful visions of the good political ideas and the documentations of their failures. It burns and it hurts, and life requires that we move on. But we, who were part of this, have to find a new direction, a meaningful, maybe even hopeful one.

If you are not a child of folkhemmet, you most certainly get an entirely different first impression of ”Anita och havet”. Striking paintings and a big square on the floor filled with blue objects – fantastic fragments of a life. At the time of his breakthrough, Martin Wickström was one of the young post modernists. His way of using all the left overs from consumer society, like plastic objects and technical gadgets, put together in strange sculptures and assemblages, was a way of continuing what Rauschenberg and the other late modernists started in the spirit of Duchamp. The deconstruction of painting was another element. The cut out paintings, literally broken into pieces, placed on the wall like satellite silhouettes, were a rebellion against the discourse of modernism.

In this exhibition it is like the hovering pieces inside of the mental universe where the images are created, are attracted to each other and come together as a whole again – to a certain point anyway. The large beautiful paintings that greet the visitors are in most cases properly executed on rectangular canvases, solitary or hung as diptychs. They should also appeal to a younger generation because of the highly naturalistic, and therefore easily readable, motives. You might say that they are photographs translated onto canvases.

With our background in common, I think of the paintings of Ola Billgren from the 60s and 70s, or for that matter of all the super realists who made way for painting into the world of photography and television. A highly skilled display in the supposed contradictions of the 20th century art world: the dying of painting and the rising of photography.

Whereafter the two medias have passed through the philosophical mill of post modernism and exited on the other side: photography as one of the leading medias with a new critical discourse, and painting as an exotic sanctuary in capitalisms hunt for investment objects.

But Martin Wickström’s paintings don’t leave me any peace. Large calm motives of newly renovated functional houses. Not the insensitive barracks of housing projects, but the ones built in the 40s and 50s. Barnrikehusen, the rather small but well planned apartments for the working classes. But here we view them from the outside, as if an alien dropped down here a summer night, and with wonder observes these facades. Once again I relate them to the most super realist of Ola Billgren’s paintings. They lay above both the traditionally smooth paintings with a clear gesticulation and the cold and exact imagery of photography. They are surrounded by an odd atmosphere.

The second theme that is visible in the exhibition is the constellation of two motives, or even two images put side by side as diptychs, a matter of rebuses. The tone of folkhemmet, melancholic, angry, or a will to communicate and clarify. The cacophony of incompatibilities in the information society. Anita and the sea is the code, antipodes like aunt Anita on a black and white TV and something much greater that we called the world. Lately i have read the books of both Peter Fröberg Idling and Jesper Hour about the Red Khmers. I get a heavy and anxious feeling in my gut when I look at Martin Wickström’s painting ”Maly Oudum Ma”. It depicts one of the thousands of portraits from the notorious security prison S-21 Toul Seng in Phnom Penh. The picture is taken from the front, just moments before the torturers will deal with her and force her to confess that she is an enemy to the revolution. Her eye are still filled with confusion, later on pain and finally The Killing Fields.

The painting becomes an accusation as well as tribute to an interrupted life. Even this kind of horror has a place in the time when we grew up, in folkhemmet. Martin Wickström is working with painting as  a mean to still tell a story, to say something about here and now, what is, and where we are going. He really is my brother.

Stefan Nilsson, Nerikes Allehanda, June 2008

Ett eko från folkhemmet

Stefan Nilsson, Nerikes Allehanda, juni 2008

Ibland tänker jag på honom som den yngre bror jag aldrig har haft. Martin Wickström som denna sommar ställer ut på Örebro Konsthall är född några år längre in på 50-talet än jag. Ännu mer mitt i det folkhemska. Vi är båda barn av vår tid, något som det visserligen tjatas om, jag har tjatat om, men som blir allt tydligare i denna tid av rovdrivande nyliberalism. Kontrasten mellan två samhällssystem, två världsbilder, två verkligheter.

Och kanske därför att det blir en kamp för att hålla undan nostalgin, underhålla men ändå balansera vemodet, försöka göra förändringen begriplig eller åtminstone uthärdlig. I vargarnas tid blir de flesta av oss offerlamm på ett eller annat sätt. Nyliberalismen ät till för de få inte för de många. I folkhemmet var tanken precis tvärt om. Martin Wickström, jag och alla andra femtiotalare och för all del en del födda fram till mitten av 60-talet, växt upp i en tid av starka ideologier, tydliga avgränsningar men även förödande tankehaverier. Det är de ruttnade frukterna nyliberalerna triumferande håller upp för samtiden, fullt medvetna om att de politiska tankesystemens bankrutt utan ekonomiskt ”underarbete”, påskyndade de tankebrott som kan skrivas till Berlinmurens fall och året 1989.

Varför denna långa inledning till en konstutställning? Kanske för att det för min del handlar om ett igenkännande, om valfrändskaper, om att han är min tankens lillebror, ett folkhemsbarn. Allt det där syns i hans konst. Den handlar om det: tankesystemens sammanbrott, förbrytelserna, de goda politiska idéernas vackraste planschverk och missväxtens dokumentationer. Det svider och gör ont, och livet fordrar att vi går vidare. Men vi som var med måste hitta en ny riktning som känns meningsfull, kanske till och med hoppfull.

För den som inte är folkhemsbarn är det första intrycket av utställningen ”Anita och havet” säkerligen något helt annat. Stora effektfulla målningar och en stor golvkvadrat fylld av en massa blåa prylar – fantastiska fragment av ett liv. Martin Wickström var när han slog igenom som konstnär en av de unga postmodernisterna. Hans sätt att använda sig av konsumtionssamhällets alla överskottsprylar, plastföremål och teknikglada tingestar, i märkliga skulpturer och assemblage, var ett sätt att fortsätta det bland andra Rauschenberg och senmodernisterna påbörjat i Duchamps anda. Dekonstruktionen av måleriet var också ett inslag. De utskurna, bokstavligt sönderdelade målningarna som satellitiska siluetter på galleriväggarna var ett uppror mot den modernistiska diskursen.

I utställningen på Konsthallen är det som om de omkringsvävande delarna i det tankens universum där hans bilder uppstår, attraheras av varandra och flutit samman till helheter igen – eller nästan i alla fall. Det som möter besökaren är stora vackra målningar, i de flesta fall ordentligt utförda på rektangulära dukar, solitära eller parade i diptyker. De borde dessutom tilltala yngre generationer eftersom de alla består av starkt naturalistiskt avbilade och därmed lätt avläsbara motiv, ja det är fotografier översatta till målarduken.

Men vår gemensamma bakgrund, folkhemsbröderna, tänker jag på Ola Billgrens 60- och 70-tals måleri, eller för den delen alla de superrealister som då tänjde det måleriska mediet in i fotografin och tv-ålderns världar. En ekvilibristisk uppvisning av de två förmenta motsatser i 1900-talets konstvärld: det döende måleriet och det starkt uppgående fotografin.

Därefter har båda medierna passerat just postmodernismens tankekvarn och kommit ut på andra sidan: fotografin som ett av de ledande medierna med en ny kritisk diskurs, måleriet som ett exotiskt reservat iden kapitalistiska världens jakt på investeringsobjekt.

Men Martin Wickström målningar lämnar mig ingen ro. Stora stillsamma motiv av nyrenoverade folkhemshus. Inte miljonprogrammets okänsliga kaserner, utan de som byggdes på 40- och 50-talen. Barnrikehusen, de visserligen tämligen små men välplanerade lägenheterna för arbetarklassen. Fast här ser vi dem utifrån, lite som om en alien dumpit ned här och en sensommarkväll med långa skuggor, förundrat betraktar dessa fasader. Jag tänker återigen att detta är som Ola Billgrens mest superrealistiska målningar. De lägger sig lite ovanför både traditionellt pastost måleri med tydlig gestik och den fotgrafiska bildens exakta och kallare registreringar. En märklig stämning vilar i dem.

I den andra synliga tematiska serien på utställningen är konstellationen av två motiv eller rent av två bilder intill varandra i diptyker, en fråga om tankerebusar. Här finns den folkhemska klangbottnen, ett vemod, en ilska, en vilja att kommunicera och klargöra. Informationssamhällets kakofoni av oförenligheter. Anita och havet är koden, motpoler som televinkens tant Anita i en svartvit tv och något annat större som vi kallade världen. Jag har under senare tid läst både Peter Fröberg Idlings och Jesper Hours böcker om de röda khmererna. Något tungt och ångestladdat rör sig i magen när jag ser Martin Wickströms målning ”Maly Oudum Ma”. Det är en målning av ett av tiotusen fotografiska porträtt från det beryktade säkerhetsfängelse S-21 Toul Seng i Phnom Penh. Bilden är tagen frontalt och det är strax innan torterarna skall ta hand om henne och tvinga henne att erkänna ett hon är en klassfiende till den kampucheanska revolutionen. I hennes ögon fortfarande förvirringen, senare smärtan och på slutet på The Killing Fields.

Målningen blir både ett anklagande dokument och en hyllning till ett avbrutet liv. Också detta hemska är en berättelse som ryms inom den tid då vi växte upp i folkhemmet. Martin Wickström lirkar med det måleriska mediets möjligheter att fortfarande berätta, att säga oss något här och nu, det som är, och vart vi är på väg. Han är verkligen min bror.

Stefan Nilsson, Nerikes Allehanda, juni 2008

Published 26 januari 2012

The ”vacation” from art that was advertised in 2009 by Martin Wickström has come to an end. He is back with an exhibition at Angelika Knäpper Gallery where paintings, models, …]]> Martin Wickström at Angelika Knäpper Gallery

Published 26 januari 2012

The ”vacation” from art that was advertised in 2009 by Martin Wickström has come to an end. He is back with an exhibition at Angelika Knäpper Gallery where paintings, models, ready mades, even the fat electric cables on the floor, sway to a silent yet present music. As often in Wickström’s art, there is a literal surface free from phony abashment; a meaning, a designation, that is what it is. The exhibition is called ”Not Dark Yet”. The inspiration is obviously the song by the same name from Bob Dylan’s album ”Time Out of Mind” (1997), a melancholy not to say hopeless lyric about aging, falling shadows, a soul gone numb, scars that never healed, lost humanity, deception, emptiness and the devastating silence when not even a mumbled prayer can be heard.

Wickström has wandered around in the world of New York and painted photorealistic facades. Here enters a slight break between the significant and the denoted. Dylan’s art is borrowed once again, but possibly disguised and reserved for the dylanologists. ”Elizabeth Street” from the song ”Where Are You Tonight” (1978)? ”St James Hotel” a pass to Blind Willie McTell (1983)? ”Bleecker Street” after the artery that ran through Dylan’s Greenwich Village? Or Wickström simply wants to wake up the impulse of wanting to understand to later put an angle on the trail of thoughts. In seven series of paintings with varied motives, verses from ”Not Dark Yet” reflect a confusingly visual undergrowth where both content and form are allowed to flow toward the cinematic and the dreamy in a way that the strictly held details of the facades are not.

The paintings on the walls have a direct dialogue with nine glass showcases in a row in three of the four gallery rooms. The showcases hold a synthesizing retrospective of models, reductions and representatives of objects that take us from the beginning of Wickström’s career, then through the peculiar world that the artist has managed to create up until his vacation. The last showcase contains his father’s camera and the note with thirty-six (a number that has given name to the piece) camera settings, written by the father. As with many things in the showcases, this object speaks to one of the works on the wall. In one painting (part of ”I’ve Been Here All Day”) Wickström himself as a three year old is depicted from a photography taken by the father with his camera.

But the playfulness and intertextuality is held back. It’s not only a fleeting as well as present darkness that creates dissonance, but also an escape that constantly evens out into new and unanticipated levels. Like the predecessors Öyvind Fahlström and Dick Bengtsson, Wickström represents a deeply semiotic art which self consciously takes on the sign. The winding corridors of the psyche for the sign to wander just seem a lot longer and more complicated with Wickström. The idea about semiotics not only being a science of signs is reflected in his work; it could also be a way to picture how our subconscious works. Multiple images on top of each other create metaphors and a relationship to an object that is only expressed when it shifted to another becomes metonymies. This is poetry of the mind, a fictional order which when disrupted reveals and exposes the constructed and artificial relationship between our signs and what they mean. Wickström plays  with both the connections and with the process that is about to disrupt the order to expose it. In that way he is able to avoid an overly simple post modern metonymical feedback and overly aestheticizing cinematic metaphors in the expression of kitsch and pop that belongs to our time. The complicated has a purpose.

Wickström’s tickling reprimands of associations sway back and forth to the tones of Dylan. It’s suggestive, but sometimes the affect disappears in an art that leans toward the cerebral. Maybe it’s the form of the exhibition as well where the showcases, sometimes put in order in a way that makes you think of dioramas, become overly static and archaic. Undeniably the electric cable, that ties some of the together, is there on the floor gleaming, black and fat. The room is also held together thanks to the many gloomy facades on the walls.

It is the pieces that dare to abrade that finally creates affect, energy and presence. The facade of the apartment building in Finspång cries out in frenzied anxiety over the fact that Bob Dylan never will write a verse about Södra Storängsvägen. All of the objects gain their value and meaning through their relation to other objects. Finspång and ”the Village” tell a story about a crucial difference where it constantly has to exist something greater, something better. Wickström has been to New York. Maybe Finspång and the lost folkhem is what is now unattainable. At the same time there is a liberating twinkle in Wickström’s eye as he presents the facade from Finspång next to those from New York. In communication and art all this is possible. Sometimes the complex question of representation is reduced to every man’s magic.

Another noticeable piece is the painting ”August 3, 1970″ that has no connotations to Dylan, or anything else whatsoever. The painting is parted into two fields. In one you can see a shallow brook, some pebbles and grass. In the other there is a photographically painted detail of a woman who leads a small boy ahead of a man with a name tag. Neither the woman’s nor the man’s face is visible in the image and the boy’s head is angled toward the grass they walk over, so the face is hidden. There is a feeling of Jan Stenmark in the scene; light but at the same time as if a sorrow has taken root in the landscape. The combination with the brook is also abrupt and gives an immediate dissonance. Wickström has not created a classical diptych where the motives reflect each other, instead he has accomplished one of the violent split screens of television.

The parted piece speaks louder and louder after a while. Finally it’s like it’s owning the entire exhibition with its being and everything else is just preparatory work. Wickström captures the language and the duality of the subject; not to dissect it but to transform it to artistic affect. He also shows how the most intimate and quiet can become universal and illustrate how patterns of thought work practically. An idiom from a cultural industry can be reused and directed toward new immaterial reflections rather than an excess of objects or the conventions of cinema. When Dylan wrote that it wasn’t dark yet the nightfall came to a halt and became a state. There will always be enough light. Time enough for vacation and work; to create things and to create disruptions that become thoughts.

Axel Anderson, konsten.net, 26/1-2012

Martin Wickström på Angelika Knäpper Galleri

Publicerad den 26 januari 2012.

Den ”semester” från konsten som Martin Wickströms annonserade 2009 är över nu. Han är tillbaka med en utställning på Angelika Knäppers galleri där målningar, modeller, ready-mades, till och med de tjocka elkablarna på golvet, gungar till en lika tyst som närvarande musik. Som ofta i Wickströms konst finns det en bokstavlig yta befriad från falsk blygsel; en signifiant, ett betecknande, som är vad det är. Utställning heter ”Not Dark Yet”. Inspirationen är uppenbart sången med samma namn från Bob Dylans skiva ”Time Out of Mind” från 1997, en vemodig för att inte säga hopplös text om åldrandet, skuggorna som faller, en själ som stelnat, ärr som aldrig läkte, förlorad mänsklighet, förljugenhet, tomhet och den förkrossade tystnaden när inte ens en mumlande bön hörs.

Wickström har vandrat runt i New Yorks värld och målat fotorealistiska fasader. Här inträder ett halvt brott mellan det betecknande och det betecknade. Dylans konst får låna sig igen, men möjligen förklädd och förbehållet dylanologer. ”Elizabeth Street” från sången ”Where Are You Tonight” (1978)? ”St. James Hotel” en passning till Blind Willie McTell (1983)? ”Bleecker Street” efter den pulsåder som löpte genom Dylans Greenwich Village? Eller så vill Wickström helt enkelt väcka impulsen av att vilja förstå för att sedan vinkla tankebanan. I sju serier av målningar med spridda motiv återspeglas strofer från ”Not Dark Yet” en förvillande visuell undervegetation där både innehåll och form tillåts att sväva ut mot det filmiska och drömska på ett sätt som de strikt hållna fasaddetaljerna vägrar.

Målningarna på väggarna står i direkt dialog med nio glasmontrar på rad i tre av galleriets fyra rum. I montrarna återfinns en syntetiserade retrospektiv i modeller, förminskningar och representanter för ting som tar oss från början av Wickströms karriär, för att sedan leta sig fram genom en den säregna värld som konstnären lyckats skapa fram till sin semester. Den sista montern innehåller faderns kamera och den lapp med trettiosex (ett nummer som gett namn åt verket) kamerainställningar, som fadern skrivit ner. Liksom mycket i montrarna talar även detta objekt till ett av verken på väggarna. I en målning (del av ”I’ve Been Here All Day”) återfinns Wickström själv som treåring från ett avmålat fotografi taget av fadern med hans kamera.

Lekfullheten och intertextualiteten möter dock patrull. Det är inte bara en lika flyktig som närvarande svärta som skapar dissonans, utan också en flykt som hela tiden planar ut i nya och oförväntade nivåer. Likt föregångarna Öyvind Fahlström och Dick Bengtsson står Wickström för en djupt semiotiskt konst som självmedvetet tar sig an tecknet. De psykets vindlande gångar som tecknet ska vandra verkar bara så mycket längre och snårigare hos Wickström. I Wickströms alster speglas idén om att semiotiken inte endast är en teckenlära, men att den också ger oss en bild av hur vårt omedvetna fungerar. Flera bilder lagda på varandra skapar metaforer och ett förhållande till ett objekt som endast kommer till uttryck när det förskjutet till ett annat blir till metonymier. Detta är sinnets poetik, en diktordning som när den avbryts blottlägger och avslöjar det konstruerade och konstgjorda förhållandet mellan våra tecken och vad de betyder. Wickström både spelar med sammankopplingarna och med den process som ska bryta ordningen för att avslöja den. På så sätt lyckas han undvika en allt för enkel postmodern metonymisk rungång och en allt för estetiserande filmisk metaforik i det uttryck av kitsch och pop som tillhör vår tid. Snårigheten har ett syfte.

Wickströms kittlande avhyvling av associationer böljar fram och tillbaka till takterna av Dylan. Det är tankeväckande, men ibland försvinner också affekten i en konst som lutar åt det cerebrala. Kanske är det också utställningens form där glasmontrarna, ibland inredda på ett sätt som leder tankarna till dioraman, blir allt för statiska och museala. Visserligen ligger elkabeln, som sammanknyter vissa av dem där på golvet glimmande, svart och fet. Rummet hålls i schack också tack vare de många buttra fasaderna på väggarna.

Det är verken som vågar skava i Wickströms värld som till slut skapar affekt, energi och närvaro. Fasaden från hyreshuset i Finspång skriker ut sin vanvettiga ångest över att Bob Dylan aldrig kommer att författa en strof om Södra Storängsvägen. Alla objekt får sitt värde och sin betydelse genom deras relation med andra objekt. Finspång och ”the Village” berättar också en historia om helt livsviktig skillnad där det hela tiden måste finnas något större, något bättre. Nu har Wickström varit i New York. Kanske är det Finspång och ett försvunnet folkhem som är det ouppnåeliga nu. Samtidigt finns det en befriande glimt i Wickströms öga när han presenterar fasaden från Finspång vid sidan av de från New York. I språket och konsten är allt detta möjligt. Ibland reduceras den komplexa frågan runt representation till en var mans magi.

Ett annat verk som står ut är målningen ”August 3, 1970” som äger varken konnotationer till Dylan eller något annat som det verkar. Målningen delas i två fält. På den ena syns en grund bäck, lite stenar och gräs. På andra sidan finns en avmålad fotografisk detalj av en kvinna som leder en lite pojke framför en man med namnbricka. Varken kvinnan eller mannens ansikte finns med i bild och pojkens huvud är i en vinkel mot gräset de går över så att anletet skyms. Det vilar något Jan Stenmarkskt över scenen; lätt samtidigt som en sorg har slagit rot i landskapet. Kombinationen med bäcken är också abrupt och väcker en omedelbar dissonans. Wickström har inte gjort en diptyk i klassisk mening där motiven speglar varandra, utan istället åstadkommit en av televisionens våldsamma ”split-screens”.

Det delade verket börjar efter en stund vilja säga mer och mer. Till slut är det som om det äger hela utställningen i sitt väsen och att allt det andra är som förarbeten. Wickström fångar språket och subjektets kluvenhet; inte för att dissekera det utan för att förvandla det till konstnärlig affekt. Han visar också hur också det allra mest intima och lågmälda kan bli universellt och åskådliggöra hur tankemönster fungerar i praktiken. Ett formspråk från en kulturell industri kan återanvändas och styras mot nya immateriella funderingar snarare en excess av ting eller filmens konventioner. När Dylan skrev att det inte var mörkt än stannande skymningen och blev till ett tillstånd. Det kommer alltid att vara ljust nog. Gott om tid för semester och arbete; för att skapa ting och skapa avbrott som blir tankar.

Axel Andersson

ELUSIVE LIGHT

Martin Wickström’s gallery exhibition spans over several decades and is solid enough to fit in an institution.  The skillful Manhattan facade portraits are glowing.

To publish your memoirs or diaries is starting …]]> A Solid Look Back 

SVD, 2/2-2012

ELUSIVE LIGHT

Martin Wickström’s gallery exhibition spans over several decades and is solid enough to fit in an institution.  The skillful Manhattan facade portraits are glowing.

To publish your memoirs or diaries is starting to feel like a conscription. First there is the soccer star who speaks out. Then we have the misunderstood and mentally abused daughters or sons who even up with their parents.

In his midlife Martin Wickström decides to look back on his life with imagery. In a rich exhibition that spans over 36 years I land in the early 80s. It’s the golden age of sampling and remaking, a time when elevated artistic thoughts about originality had to make room for candid image quotes.

The fascination for Öyvind Fahlström is visible throughout Wickström’s 80s and 90s. Just as with the predecessor the world politics seeps into remarkable paintings and installations. With Wickström there are references to the atomic bomb and the space race, to nuclear failures and to the more recent tsunami catastrophe. It’s an honest melancholic who expresses himself.

In a couple of new paintings the face of cosmonaut Jurij Gagarin glows in the victorious manner of the 60s. The references to mass media are as conscious as ostentatious. Even though the trade mark of Wickström is to create clashes between incompatible motives it sometimes gets slightly mute. It’s as if the image bank with magazines and thousands of clippings he has gathered over the years suddenly blocks the view of further reflections.

It’s different with the skillfully painted portraits of building facades from Manhattan where the colors are glowing in the late afternoon light. Here he has freed himself of the photographic originals in a clearer way. Wickström is livened up by the elusive light reflexes on the facades but the window curtains shield off the stroller who has sensed traces of life behind the massive walls.

Wickström doesn’t share Fahlström’s persistent belief in political changes. He registers but has a difficulty interfering. The world events flicker past and the feeling of the pettiness of life is enhanced by scenes that are tied to dangerous expeditions of sudden death.

About thirty new paintings on the walls go together with a row of slender showcases that run through the gallery rooms. These cabinets hold paraphrases of older work, which gives a nostalgic setting. The exhibition is of the solid kind and actually belongs in an institution. But when no one offered to dance Wickström had to take the matter in his own hands and make himself curator.

Neither Moderna Museet, Liljevalchs or Bonniers Konsthall has had an exhibition with Martin Wickström. If his work had made its way into one of these institutions it would have been followed by a catalogue with essays and programs. By lack of resources this is rarely what happens in a private run but yet highly aiming gallery.

Modernautställningen 2010 targeted the mine fields of artistic research. On the contrary to what was then presented, Martin Wickström’s exhibition at Angelika Knäpper Gallery has strong visual qualities. If he supplemented it with a proper theoretical text he should be able to defend a thesis on his project.

Sophie Allgård

SVD, 2/2-2012

Gedigen tillbakablick

GÄCKANDE LJUS Martin Wickströms galleriutställning spänner över flera decennier och är gedigen nog för att passa på institution. De skickliga husporträtten från Manhattan glöder.

2 februari 2012

MÅLERI NOT DARK YET

Martin Wickström

Angelika Knäpper gallery, Tegnérgatan 4

Att ge ut sina memoarer eller dagböcker påminner alltmer om en värnplikt. Ena gången är det fotbollsstjärnan som tar bladet från munnen. Andra gången är det den missförstådda och mentalt misshandlade dottern eller sonen som gör upp med sina föräldrar.

Vid mitten av sin levnads bana bestämmer sig Martin Wickström för att se tillbaka på sitt liv i bild. I en rik utställning som spänner över 36 år landar jag i tidigt 80-tal. Det ärsamplandets och approprieringens guldålder, en tid då högstämda konstnärstankar om originalitet fick maka på sig för frimodiga bildcitat.

Fascinationen för Öyvind Fahlström går som en röd tråd genom Wickströms 80- och 90-tal. Precis som hos föregångaren sipprar världspolitiken in i märkvärdiga målningar och installationer. Hos Wickström finns hänvisningar till atombomben och rymdkapplöpningen, till kärnkraftshaverier och den mer näraliggande tsunamikatastrofen. Det är en uppriktig melankoliker som formulerar sig.

I ett par nya målningar strålar kosmonauten Jurij Gagarins ansikte på segervisst 60-talsmanér. Referenserna till massmedia är lika medvetna som braskande. Även om Wickströms särmärke är att skapa krockar mellan oförenliga motiv så blir det på sina håll lite stumt. Det är som om bildbanken med de tidskrifter och tusentals klipp han samlat på sig under åren plötsligt skymmer sikten för vidare reflexioner.

Annat är det i de skickligt målade porträtten av Manhattans husfasader där färgerna glöder i det sena eftermiddagsljuset. Här har han på ett tydligare sätt frigjort sig från de fotografiska förlagorna. Wickström livas upp av fasadernas gäckande ljusreflexer men gardinerna i fönstren skärmar av för flanören som anat spår av liv bakom de massiva väggarna.

Wickström delar inte Fahlströms ihärdiga tro på politisk förändring. Han registrerar men har svårt att gripa in. Världshändelserna flimrar förbi och känslan av livets futtighet förstärks av scener som anknyter till livsfarliga expeditioner med ond bråd död.

Ett trettiotal nya målningar på väggarnasamsas med en fil av smäckra montrar som löper genom gallerirummen. I dessa tittskåp parafraseras flera tidigare verk, vilket ger en nostalgisk inramning. Utställningen är av det gedigna slaget och hör egentligen mer hemma på en institution. Men när ingen bjöd upp till dans tog Wickström saken i egna händer och gjorde sig själv till kurator.

Varken Moderna museet, Liljevalchs, Bonniers konsthall eller Magasin 3 har gjort någon utställning med Martin Wickström. Om hans verk hade krånglats in på någon av dessa institutioner hade det åtföljts av en katalog med essäer och program- verksamhet. Av resursbrist görs detta sällan i ett privatägt men högt siktande galleri.

Modernautställningen 2010 riktade in sig på det minerade fältet om konstnärlig forskning. I motsats till vad som presenterades då har Martin Wickströms utställning på Angelika Knäpper Gallery starka visuella kvaliteter. Om han kompletterade med en stringent teoretisk text borde han kunna disputera på sitt projekt.

SOPHIE ALLGÅRDH

SVD, 2/2-2012

ENTREPRENEUR The artist Martin Wickström is now exhibiting a new show and publishing a self funded book. He is also contributing to the redecorating of the foyer of the small stage …]]> He makes his own success

Published 26 september 2009

ENTREPRENEUR The artist Martin Wickström is now exhibiting a new show and publishing a self funded book. He is also contributing to the redecorating of the foyer of the small stage of Dramaten. ”I guess I’m the wet dream of any liberal government, but I’m not sure if I like it”, he says. Martin Wickström doesn’t want any grants. By combining cultural entrepreneurship in his own company Kiwi, with his artistic practice, he leads a good life.

– I guess I’m manic when I work and I suppose it’s showing results. Nowadays my financial situation is better which in turn gives me more freedom as an artist, he explains.

What is the downside of ”the wet dream”, what you don’t like?

– Culture is essential in a democracy and the fact that I can make a living out of what I do doesn’t make it easier for a socially critical theatre to survive. You shoot yourself in the leg if you think that all culture can be self sufficient.

How commercially viable his new exhibition is, is up to the market to decide. At the moment he is showing, among other things, 36 portraits of Mount Fuji at Angelika Knäpper gallery in Stockholm.

– I was passing the mountain by train and let the camera click away, then I picked out 36 of them which I painted, says a notedly relaxed Martin Wickström.

The new self funded book Martin Wickström 99_09, including texts by his friends Marie-Louise Ekman, Bruno K Öijer, Daniel Birnbaum and Dan Wolgers, is already laying on the desk while the last paintings are being hung in the next room.

Wickström made his schedule with a good margin so to speak. We are going to talk about time. How many years Katsushika Hokusai spent creating his famous wood carvings 36 views of Mount Fuji in the 1820s, compared to the relatively short period of time that passed in Martin Wickströms creative process. And while Hokusai let the eternal forces of nature reflect the mountain, Wickström has used the present as a context – a billboard, a bridge or some hanging wires

Behind the photographically reproduced surface, a changing society takes shape, as fast as the speeding train. The mountain is its antipode – the stabile eternity. But nothing is one dimensional in the world of Martin Wickström.

Mountains has been a recurring theme since his friend Daniel Bidner died at K2 in 1993, where he was supposed to place one of two communicating sculptures by Wickström on the mountain peak.

– No one knows if he ever did it, but for ten years I had the other sculpture at home and it ”answered” the blinks.

The grief took shape in the work Moments which consisted of 86 small lit cabins, one for every hundred meters of the mountain. When the exhibition was over the the work spread out.

– I know where about half of them went. I’m not making the same mistake again, this time I’ll take careful notes of the buyers to be able to loan back all the paintings and show them together again in the future.

Martin Wickström is a central figure in the Swedish art world and has sat in a number of chairs. As counsellor for the state’s art council he was in on the decisions regarding the controversial Wallenberg-monument at Nybroplan in Stockholm – and now he’s going to deal with both the national stage and folkhemmet.

– Jonas Bohlin is working on a new interior design for the foyer of the small stage of Dramaten, and then there is the continuing of the IKEA-project from 2006, where works by Ernst Billgren and Jan Håfström were reproduced and sold cheap. Who is participating this time is still a secret.

What is the key to success in the world of art and culture?

– Never to give up the quality. That’s how I did it anyway, Martin Wickström says.

Erica Treijs

Sin egen lyckas smed

Publicerad 26 september 2009

ENTREPRENÖR Konstnären Martin Wickström är aktuell med ny utställning och en egenfinansierad bok. Dessutom bidrar han i arbetet med en ny inredning för foajén till Dramatens Lilla scen. ”Jag är väl en liberal regerings våta dröm, men är inte säker på att jag gillar det”, säger han.
Martin Wickstr öm vill inte ha några bidrag. Genom att kombinera kulturellt entreprenörskap i egna företaget Kiwi med eget skapande lever han gott.

– Jag är väl manisk i mitt yrkesutövande och det har kanske gett resultat. Idag har jag bättre ekonomiska förutsättningar som i sig ger mig större frihet som konstnär, förklarar han.

Vad är baksidan av ”den våta drömmen”, det du inte gillar?

–Kultur är centralt i en demokrati och att jag hittat ekonomisk bärighet i det jag gör innebär inte att det blir lättare för en samhällskritisk teater att överleva. Man skjuter sig själv i foten om man tror att all kultur ska kunna stå på egna ben.

Hur kommersiellt gångbar hans nya utställning är får marknaden avgöra. Just nu visar han bland annat 36 porträtt av det japanska berget Fuji på galleri Angelika Knäpper i Stockholm.

–Jag passerade berget med tåg och lät kameran löpa fritt, sen valde jag 36 bilder som jag målat av, säger en märkbart avslappnad Martin Wickström.

Den nya egenfinansierade boken Martin Wickström 99_09 med texter av vännerna Marie-Louise Ekman, Bruno K Öijer, Daniel Birnbaum och Dan Wolgers, ligger redan klar på skrivbordet när de sista tavlorna spikas upp i rummet intill.

Wickström har med andra ord klarat tidsplanen med god marginal. Vi kommer att tala om tid. Hur många år det tog för Katsushika Hokusai att på 1820-talet skapa sina berömda träsnitt 36 views of Mount Fuji jämfört med den relativt sett korta tid som passerat under Martin Wickströms skapandeprocess. Och medan Hokusai lät naturens eviga krafter spegla berget har Wickström låtit samtiden agera fond – en reklamskylt, ett brofundament eller slokande elledningar.

Bakom den självklara och fotografiskt återgivna ytan, gestaltas ett samhälle i förändring, lika snabbt som det framrusande tågets. Berget blir dess motpol – den stabila evigheten. Men inget är endimensionellt i Martin Wickströms värld.

Just berg har varit ett återkommande motiv sedan hans vän bergsbestigaren Daniel Bidner dog på K2 1993, under ett klätterprojekt där han bland annat skulle placera en av Wickströms två kommunicerande skulpturer på toppen.

–Ingen vet om han gjorde det, men under tio års tid hade jag den andra skulpturen hemma som ”svarade” på blinkningen.

Sorgen gestaltade Martin Wickström i verket Stunder som innehöll 86 små upplysta stugor, en för varje hundra meter av berget. Efter utställningens slut spreds verket för vinden.

–Jag vet vart kanske hälften tog vägen. Det misstaget vill jag inte göra igen, så den här gången ska jag föra noggranna anteckningar över köparna för att kunna låna in alla målningarna och visa dem tillsammans någon gång i framtiden.

Martin Wickström är en central gestalt i den svenska konstvärlden och har suttit på ett antal stolar. Som rådgivare åt bland andra Statens konstråd var han med och beslutade om det omdiskuterade Wallenbergmonumentet på Nybroplan i Stockholm – och nu ska han ta sig an både nationalscenen och folkhemmet.

–Jonas Bohlin skissar på en ny inredning för foajén till Dramatens Lilla scen och så blir det en fortsättning på Ikea-projektet från 2006, där verk av konstnärer som Ernst Billgren och Jan Håfström reproducerades och såldes billigt. Vilka det blir den här gången är ännu hemligt.

Vad är hemligheten för att lyckas i konst- och kulturvärlden?

– Att aldrig tumma på kvaliteten. Det har i alla fall varit min väg, säger Martin Wickström.

ERICA TREIJS

Martin Wickström is the artist who makes a living by trying to sell the works of his colleagues to public companies. But now it’s time to show himself. …]]> 36 moments with Fuji when the sky cleared

Published 23 september 2009

Martin Wickström is the artist who makes a living by trying to sell the works of his colleagues to public companies. But now it’s time to show himself. The exhibition ”36″ is followed by a book where his well known artist friends contribute.

Inside a showcase at the Angelika Knäpper gallery is Martin Wickström’s dad’s old Kodak camera. In the back of the casing the son found 36 rules on how to set the camera. Now he has painted those rules in large scale.

When travelling in Japan, Martin Wickström planned to see the famous Mount Fuji, which is depicted in 36 famous views by the Japanese artist Katsushika Hokusai in the early 19th century.

– When I visited Japan last year the mountain was covered in clouds. The next day the sun was shining but we had to move on. From the train window I desperately shot hundreds of pictures of Fuji.

From these pictures he sorted out 36 which he then painted. Bright, friendly paintings.

– The exhibition ”36″ got its name because I’m fascinated by random coincidences. You should embrace events that come in your way.

Martin Wickström has always been attracted to mountains, but they are at the same time associated with grief. His friend Daniel Bidner, who was a mountain climber, died climbing the K2 in the Himalayas when he was going to place a blinking chair made by Martin Wickström on the mountain peak.

– Nobody knows if he ever placed the chair there, a replica of that chair stood blinking in my home in Stockholm for ten years.

The event is now part of an extensive art book about Martin Wickström, as well as texts written by his friends Dan Wolgers, Marie-Louise Ekman and Daniel Birnbaum with a long poem by Bruno K Öijer as an introduction. He is publishing the book by himself with finical aid from a few gallery owners. He is very proud of the portraits taken in his studio in Stockholm by the photographer Lars Tunbjörk.

Beside his own art practice he is running a company, Kiwi, where he and Ulf Kihlander give advice to companies and institutions regarding art purchases.

– I spent six years as a project manager for the states art council, and I wanted to keep working with art in the public field.

What would you say to the head of Dramaten, if she was to buy art?

– With Marie-Louise I come up with crazy things. For example, in the intermission of a play, when you eat that boring pastry calleddammsugare. Can’t you create a Dramaten-pastry? That’s also a work of art, even though it’s a vanishing one. I’ve contacted Stefano Cattenacci, head chef of Operakällaren, regarding the issue.

Martin Wickström gets a kick out of meeting the temperaments of other artists.

– It doesn’t mean that I steal. I’m busy just sorting out my own ideas in a constant, nearly manic flow. I plow down my feelings into exhibitions, as a kind of therapy.

Why did you become an artist?

– I was handy. I made it happen. In grade school, everybody was standing around me in awe when I did my first works. When I understood that you as an artist are allowed to do whatever you want, play with technique and decide what art really is, I wanted to give it a try.

Marcus Boldemann 

36 ögonblick med Fuji när molnen skingrades

Publicerad 23 september 2009

Martin Wickström är konstnären som jobbar med att sälja in sina kollegers verk på allmän plats. Men nu är det dags att visa upp sig själv. Utställningen ”36” följs av en bok där hans kända konstvänner bidrar.
I en monter på Angelika Knäpper Gallery står Martin Wickströms pappas gamla Kodakkamera. Innan för baksidan hittade sonen 36 regler för hur kameran kunde ställas in. Nu har han målat av dem i jätteformat.

Vid en resa i Japan skulle Martin Wickström titta på det berömda höga berget Fuji, som också finns avbildad i 36 berömda vyer gjorda i början av 1800-talet av den japanske konstnären Katsushika Hokusai.

– När jag var i Japan förra året täcktes bergens berg av moln. Nästa dag sken solen, men vi måste dra vidare. Ur tågfönstret fotograferade jag som besatt hundratals bilder av Fuji.

Ur dessa bilder sorterade han ut 36 som han sedan målade av. Ljusa vänliga tavlor.

– Utställningen ”36” heter så eftersom jag fascineras av slumpvisa sammanträffanden. Man ska bejaka händelser som kommer i ens väg.

Berg har alltid haft en dragningskraft på Martin Wickström, men är också förknippade med sorg. Hans vän bergsbestigaren Daniel Bidner dog på K 2 i Himalaya när han skulle placera ut en blinkande stol av Martin Wickström på dess topp.

– Ingen vet om han ställde stolen där, en likadan stol stod hemma och blinkade i tio år i Stockholm.

Händelsen finns med i en ny omfattande konstbok om Martin Wickström, där texter är skrivna av kompisarna Dan Wolgers, Marie- Louise Ekman, Daniel Birnbaum och en lång inledningsdikt av Bruno K Öijer. Boken ger han ut själv med ekonomisk hjälp av några gallerister. Han är mycket stolt över porträttbilderna från sin ateljé i Atlasområdet i Stockholm av fotografen Lars Tunbjörk.

Vid sidan om det egna konstnärskapet har Martin Wickström ett eget företag, Kiwi, där han med Ulf Kihlander ger råd till företag och institutioner som ska skaffa konst.

– I sex år var jag projektledare åt Statens konstråd och ville fortsätta att arbeta med konst i offentlig miljö.

Vad skulle du kunna säga till Dramatenchefen, om hon ska köpa konst?

– Med Marie-Louise Ekman hittar jag på tokiga grejer. Ett konkret exempel är att man i pausen av en pjäs tar en liten tråkig rackare till bakelse kallad dammsugare. Kan man inte göra en Dramatenbakelse? Det är också ett konstverk, om än försvinnande. Jag har tagit kontakt med Operakällarens kökschef Stefano Cattenacci i saken.

Martin Wickström får en kick när han möter andra konstnärers temperament.

– Det betyder dock inte att jag snor något. Jag har fullt sjå med att sortera mina egna idéer i ett ständigt nästan maniskt flöde. Som en terapi plöjer jag då ner känslorna i olika utställningsprojekt.

Varför blev du konstnär?

– Jag var händig. Jag fick till det. Alla stod runt mig på gymnasiet av beundran när jag gjorde mina första alster. När jag förstod att jag som konstnär kan göra vad man vill, leka med teknik och själv få definiera vad som är konst, ville jag pröva.

Marcus Boldemann

The paintings of Martin Wickström contain more than what is first visible to the naked eye. Destinies take shape behind the photographically reproduced surface, always with a political …]]> Deep Layers Underneath a Polished Surface

Katarina Wadstein Macleod, SvD, August 2008

The paintings of Martin Wickström contain more than what is first visible to the naked eye. Destinies take shape behind the photographically reproduced surface, always with a political consciousness.

The water in Martin Wickström’s painting Cool Pool is perfectly shiny, and reflects the luxurious functionalist house. Everything is still, almost trembling, like a frozen moment waiting for the big splash. The scene I have before my eyes is David Hockney’s The Splash, not without a reason since references from both pop art and super realism clearly echoes in Wickström’s latest exhibition at Eskilstuna art museum.

The qualities of pop art are visible in the seemingly everyday motives; images from news papers, facades, people on a beach, stripped portraits. On the other hand Wickström is using photographs as originals, in the super realist tradition, which he perfectly reproduces in oil. You have to step real close to distinguish the skillful brushstrokes in the polished surface.

In the same spirit the smooth surface gives away more than is first obvious. The Cambodia-suite contains several portraits of Asian women. In the painting Maly Ouddom Ma you look straight into two dark, anxious eyes. The clothes resembling a uniform and the number on her chest quickly reveals that this is no family portrait, and you find out that all of these women were tortured and executed in S-21, one of the prisons of the Red Khmers.

Side by side with these women are paintings of buildings, a kind of fragmented facade portraits, where you can only catch a glimpse, for example a couple of windows partially hidden by trees and bushes. It could be anywhere, but there is something unmistakably Swedish about them; the light, the buildings, the trees. Wickström, who is pronouncedly interested in the dissolution of the Swedish folkhemmet, leaves us on the outside. The silent facade and the reflecting windows are closed to our gaze, what is going on on the inside is up to us to wonder about.

Wickström is shaping private, big, difficult, brave and tragic destinies through an everyday idiom, in a stripped and toned down manner but always with a political consciousness. The video installation with two air plane engines in the other room, echoing through the museum, remind you of that. Over and over a plane crashes down in more or less abstract landscapes, in a jumble of disaster scenarios until the flow of sound and image reaches a climax. The last thing that is etched in my mind is a map of Tjernobyl. Everything stops right after that and the image zooms out through the frightened eyes of a small rabbit.

With the same social conscience, the two young women in bikini are no pin up girls but Israeli soldiers who enjoy a bit of sun and a cigarette on their leave. The two other young women who with hollow eyes look past the camera are not just anybody, but Cuban revolutionaries, people who Wickström has met and photographed on his journeys.

Wickström’s latest works give you more depth and content than the polished – sometimes above clearly borrowed – surface offers at a first glance. You have to dig a little before the content is visible, but it’s worth it.

Katarina Wadstein Macleod

Djupa skikt under väl polerad yta

KATARINA WADSTEIN MACLEOD, SvD aug 2008

Martin Wickströms målningar innehåller mer än vad ögat först uppfattar. Bakom den fotografiskt återgivna ytan gestaltas livsöden, hela tiden med en politisk medvetenhet

Vattenytan i Martin Wickströms målning Cool Pool ligger alldeles blank och som i en spegel reflekteras den lyxiga funkisvillan. Allt står stilla och nästan darrar, likt ett fruset ögonblick i väntan på det stora plasket. Plasket som dansar framför mina ögon är David Hockneys The Splash, inte utan anledning då referenser från popkonst och superrealism ljudligt ekar i Wickströms senaste utställning på Eskilstuna konst­museum.

Popkonstens kvalitéer gör sig tydliga bland annat genom de till synes alldagliga motiven; tidningsbilder, husfasader, badande på en strand, avskalade porträtt. Å andra sidan använder sig Wickström av fotografier som förlagor, i superrealistisk tradition, som han sedan perfekt återger i olja. Man får gå riktigt nära för att kunna ana de skickliga penseldragen i den polerade ytan.

I samma anda bjuder den blanka ytan på mer än vad som först är tydligt. I Kambodjasviten finns ett flertal porträtt av asiatiska kvinnor. I målningen Maly Ouddom Ma ser vi rakt in i ett par mörka, ängsliga ögon. Hennes uniformsliknande dräkt och numret på bröstet avslöjar snabbt att det inte handlar om ett familje porträtt och det visar sig att alla dessa kvinnor blev torterade och avrättade i S-21, ett av Röda khmerernas fängelser.

Sida vid sida med dessa kvinnor finns målningar av hyreshus, ett slags fragmenterade fasadpor trätt där man bara får se en liten del skymta fram, till exempel ett par fönster till hälften dolda av träd och buskar. Det skulle kunna vara varsomhelst, men det är något omisskännligt svenskt över det hela; ljuset, husen, träd slagen. Wickström, som är uttalat intresserad av det svenska folkhemmets upplösning, låter oss stå kvar utanför. Den stumma fasaden och de reflekterande fönsterglasen släpper inte in blicken, vad som försiggår inne i hemmen kan vi bara spekulera i.

Wickström gestaltar privata, stora, svåra, modiga och tragiska livsöden genom ett vardagligt formspråk, på ett avskalat och nedtonat sätt men hela tiden med en politisk medvetenhet. Det blir man påmind om av videoinstallationen i rummet bredvid där en flygplansmotor ljudligt ekar genom museet. Gång på gång störtar ett flygplan ner i olika mer eller mindre abstrakta landskap i ett sammelsurium av katastrofscenarier tills ljud och bildflöde når klimax. Det sista som fastnar på min näthinna är en karta över Tjernobyl. Strax efter stannar allt och bilden zoomas ut genom en liten kanins mörka, skrämda ögon.

I samma samhällsmedvetenhet är de två bikiniklädda unga kvinnorna inga pinuppor utan två israeliska soldater som njuter av lite sol och en cigarett på sin permission. Två andra unga kvinnor som hålögt blickar förbi kameran är inte vilka som helst utan revolutionärer från Kuba, människor Wickström mött och fotograferat på sina resor.

Wickströms senaste verk bjuder på mer djup och innehåll än vad den välpolerade – om än något övertydligt lånade – ytan först erbjuder. Man får gräva lite innan innehållet träder fram, men det är det värt.

Utställningen visas även på Norrköpings konstmuseum 8/11–7/12.

KATARINA WADSTEIN MACLEOD

Clemens Poellinger, SvD, augusti 2004.

Martin Wickström, 46, är konstnär och konstbeslutsfattare. Stockholmarna kan tacka/skylla honom för att Wallenbergmonumentet står där det står. Vill de se hans egen konst går det bra nu till helgen.

Två trappor …]]> Konstkonsulten bygger nytt

Clemens Poellinger, SvD, augusti 2004.

Martin Wickström, 46, är konstnär och konstbeslutsfattare. Stockholmarna kan tacka/skylla honom för att Wallenbergmonumentet står där det står. Vill de se hans egen konst går det bra nu till helgen.

Två trappor ned öppnar Martin Wickström dörren till en fönsterlös industrilokal. På andra sidan vägen går tunnelbanan förbi och S:t Eriksgatan går över i S:t Eriksbron. Underifrån, genom golvet, pumpar muskelbyggarnas rytmer från gymet, grannen ytterligare en trappa ned mot Atlasområdets bostadsidyll.
Av Martin Wickströms konst kan man vänta sig en lek med olika modellbyggen, prylar och objekt hopsatta i ofta tekniskt fyndiga lösningar som kan fylla betraktaren med en vag pojkrumsfeeling och en doft av folkhemsepoken.
En första titt in i ateljén gör mig inte besviken. Att kliva in är som att hälsa på i trollkarlens verkstad.
- Det där med pojkrummet pratar alla om, säger Martin Wickström och ser lite oförstående ut.
Borta i lokalens vänstra ände står en leksaksbilsambulans i plåt som fått en stor propeller på taket. I den andra änden, högst upp på en hylla står ett överblivet konstverk från K98, kulturhuvudstadsåret. Då satt det ihop med en relief av Nalle Puh, nu står den för sig själv – en vackert formsågad planka som bildar bokstäverna ”döden” i en tilltalande blå färg.
Somliga kan tänka ”manligt” om Martin Wickströms värld.
- Men det får jag ta, jag är ju man. Och jag älskar att bygga modeller, säger han.

På bord och utmed väggarna befinner sig konstnärens nya utställning, i mer eller mindre färdigt skick. Dagen efter ska den köras till veterangalleristen Göran Engströms lokaler på Karlaplan och på lördag blir det vernissage.
Martin Wickström har helt klart för sig hur han kommer att hänga allt i galleriets tre rum där han är helt hemtam sedan slutet av 80-talet.
- Skulpturer i entrén, vanliga fyrkantiga målningar i mitten och så de här längst bort, säger han och pekar mot reliefer eller siluetter bemålade med blommönster. Tittar man noga ser de figursågade ut och har konturerna av en fågel, en referens till Sir Alfred Hitchcock.
Efter tiden som projektledare på Statens konstråd och inför den nya karriären som konstkonsult kommer Martin Wickström med en ny utställning i eget namn. Det är den första i Stockholm på tre år och har fått titeln ”Cinema Paradiso”, en hälsning åt hans egen besatthet av film, i synnerhet älsklingsfilmen med samma namn av den italienske regissören Giuseppe Tornatore.
Här finns inte bara Hitchcock utan likaså en figurskuren skylt med texten ”Belmore”, det fik som utgör tillvarons centralpunkt för Travis, Robert de Niros vinddrivna figur i Martin Scorseses ”Taxi Driver”.

- Men den här bilden är den centrala.
Martin Wickström pekar ner mot den inte oansenliga urringningen, hudfärgad barm mot rosa klänning i en stor målning av en 50-talsaktigt filmstjärneliknande dam. Den står bredvid några… porträtt, skulle man kunna kalla dem, av hyreshus från samma epok, liknande dem i Finspång där konstnären växte upp.
- Kvinnan, den vackra underbara, ler han och berättar att bilden bygger på ett tidningsomslag. Ett foto av Anita Ekberg, händelsevis från år 1957, konstnärens födelseår.
Allt är inte nostalgi och filmnörderi, här finns dagsaktuell fara också, i form av vitmålade reliefer han skruvat på målningarna och som tar upp en del av bildytan. Martin Wickström kallar dem ”tatueringar”. Där finns en pojke som vid närmaste anblick skulle kunna vara en pojksoldat. Stadslandskapet kommer från en rundresa i Libanon.
- Jag jobbar ganska löst utifrån olika trådar. Vissa saker blir som jag tänkt mig. Andra drar iväg och blir något annat, hela det intensiva arbetet med utställningen rör sig, det är ett äventyr, det är inte programmatiskt, man hittar tydliga länkar. De är inte vattentäta, kan halta och glappa, ibland förstår man inte alls.

Haltar och glappar gör även konstvärldens subtila mekanismer. Efter att inledningsvis varit ett av de heta nya konstnamnen fann han sig efter en tid inte vara lika namnkunnig som generationskamraterna Max Book och Ernst Billgren.
- Man tror att man har den slutgiltiga lösningen på allt när man är 25 år och går på Mejan. Men plötsligt är det nya där som vet bättre, man får lära sig leva med det där. Det finns konstnärer som försöker springa ikapp, jaga den där ljuskäglan som hela tiden rör på sig, det tror jag är dödfött.
Under sina sex just avslutade år som projektledare på Statens konstråd har han inte bara lyft fram andra konstnärer utan satt så omdiskuterade verk som Kirsten Ortweds Wallenbergmonument på plats.
- Om jag nu har uppdraget som projektledare så har jag det för att någon tror att jag är kunnig och kan min sak. Då måste jag lita på min egen kunskap. Den är inte mätbar som Kajsa Bergqvists specialkompetens som kan avläsas i antalet hoppade centimetrar. Men när jag känner ”det här är ett riktigt bra konstverk” då kan jag inte backa. Även om jag förnuftsmässigt kan förstå att folk i vissa fall kommer att tycka att verket är konstigt.
- Att ge efter för tvivel på hur verket skulle mottas vore tjänstefel. Jag har givit dem otroligt bra konst. De kommer att upptäcka den en vacker dag.

Det står du för?
- Absolut. Rakt igenom.

Clemens Poellinger

Håkan Nilsson, DN, augusti 2004

Martin Wickström fogar ihop visuella tecken.
RECENSION KONST
Martin Wickström
Galleri Engström, Stockholm
Visas till och med 21/9

Inget är stabilt i Martin Wickströms bildvärld, bilder från olika motivvärldar blandas …]]> Skruvade montage

Håkan Nilsson, DN, augusti 2004

Martin Wickström fogar ihop visuella tecken.
RECENSION KONST
Martin Wickström
Galleri Engström, Stockholm
Visas till och med 21/9

Inget är stabilt i Martin Wickströms bildvärld, bilder från olika motivvärldar blandas utan uppenbara kopplingar. Kanske beskrivs de bäst som montage, eftersom målningarna har olika objekt fastskruvade mitt på motivet.
På Galleri Engström kan man se figursågade silhuetter som monterats på målningarna och liksom tvingar sig in i motivet. I en annan svit ser silhuetterna närmast ut att vara sågade ur stora målningar som sedan kasserats.

Wickströms motivvärld består ofta av det vardagliga och allmängiltiga. I målningarna finner vi landskap och arkitektoniska miljöer, i silhuetterna skönjer vi exempelvis stadsprofiler, fåglar, kameror och en barnsoldat. De olika sammanhangen förändrar drastiskt motivets betydelse: en vit silhuett av en pojksoldat, monterad på en målning av Anita Ekberg är förstås något helt annat än när samma silhuett är utskuren ur ett enormt blomstermotiv.
Det här är inte bara en lek med visuella tecken. Wickström har valt med största omsorg och för den som tittar länge finns gott om ”spår” som fungerar
sammanbindande. Ett spår är filmen, med tydliga referenser till skådespelare och filmkameror, liksom subtila kopplingar till enstaka filmer.
Referenserna sträcker sig också till modernismens och industrialismens formspråk, liksom till Wickströms eget konstnärskap.
Ändå så tror jag att den som bara letar efter verklig ”mening” missar något väsentligt. Wickströms omsorg innefattar också i högsta grad frågor som komposition och skala. Det är denna omsorg för det visuella som binder samman utställningen och det är också det visuella som bestämmer hur montagen skall se ut. Det blir tydligt i en liten modell där ett flygplan flyger ”genom” flera lager av kalejdoskopiskt monterade bilder. Här bildas suggestiva mönster som ibland gör det omöjligt att se vad bilden föreställer. Men det är inte heller alltid så viktigt. Wickström visar att det inte alltid är vad bilden föreställer som är dess mening. Det gör verken på en gång visuellt starka och svårgripbara.

Håkan Nilsson